FRAMME
Benen lyder nu och jag är utsövd, utvilad men också marinerad i det lokala vinet. Dags att bege mig hemåt för bättre återhämtning och varför inte lite kalla Östersjövindar. I mellersta Italien har det varit värmebölja med temperaturer ibland uppemot 40 gradersstrecket dagtid. På nätterna aldrig under 25. Och i mitt sovrum sällan under 30. Ser på mobil-appen att Bläse snittar på 13. Någonstans däremellan vill jag vara. Tar nu i alla fall chansen och hoppar på ett flyg från Rom på onsdag. Cykeln får bo här nere tills jag samlar kraft att ta den någon annanstans.
I går, söndag , var det livat i byn. Den årliga Palion gick av stapeln och invånarna här delade upp sig i sina kvarter, contradas, åt mat, drack och tävlade. Ett långbord dukas upp längs hela bygatan och det serveras mat och vin hela kvällen. Vildsvin, porcchetta, trippa och bakade oliver bland annat. Allt serveras på plasttallrikar med bestick som viker sig när man hugger in. Vinet, rött eller vitt också det i plastmuggar för 50 cent glaset. Trippan får högt betyg men jag passar. Har fått min årliga dos av inälvsmat sen Spontatoran senast. (dikalvstarmar). Gamle Alberto däremot, smaskar högt när han noga rensar sin tallrik. Han ser ut att bli ung på nytt.
Har inte förmått mig att inte cykla ner till havet några gånger, trots att jag får låna Giacomos bil. Den här cykeln är som gjord för kullarna här. Med en vanlig cykel är backarna väl långa, väl branta och väl ansträngande efter en dag på stranden. Nu ”sveper” jag upp som en 18-åring. På restaurang Il Faro, på stranden serveras förstås och som alltid, Spagetti con Cozze e Vongolo. Inget smakar som den. Och bubbligt vin från tapp.
Nu är det kväll och påfågeln tjoar i kapp med ungarna som sparkar boll på torget. Det är måndag och lugnt, bara de lite vanliga, konstiga ljuden från holländarna som äter sina pizzor under min balkong. I går var det annat liv under den balkongen. En lokal gubbe med känsla för essanser bjuder på Mistra i alla tänkbara smaker. Det blir en magnet för alla gubbar och utlänningar, italienska tanter håller sig på sin kant. Till slut tar plastglasen slut och han packar ihop sina pavor och, kan man tro, återkommer till nästa Palio.
Söndag 18 juni. Verona till Ancona con treno. Ancona – Montottone, 94 km
2 287 km blev det hela. Tappade ju 300 km på att slippa plågas på Po-slätten. Eller som Håkan säger Italiens Kornbod.
I morse gick allt väldigt lugnt tillväga. Bestämde mig redan i går kväll att ta tåget från Verona till Ancona. Blev lite illamående av tanken på 35 graders fuktig och myggstinn cykling genom Po-deltat. Jag fick consiergen på Hotellet att leta reda på, reda ut och också skriva ut resplaner med byten och reservationer för mig och min cykel. Han talade väldigt rolig engelska, som bara italienare kan. De lägger till ett ”e” efter varje mening. Lyssnar man noga blir det kul. Jag lät honom hålla på. Fick till slut mina biljetter, kom ombord och kunde äta min medhavda macka i vanlig ordning. En persika i bakfickan.
I Bologna vändes allt till sin motsats. Stod och väntade på plattform 6 som de sa att nästa tåg skulle gå från. Drack min espresso i plastmugg och cornetton smulade ner mina fingrar, allt som vanligt. Marmelad på byxorna. När högtalarna ropar något om Ancona hajar jag till. De säger plattform 6, och här är jag ju. Finstilt läser jag dock att jag står på Plattform 6 Oest. Alltså det finns fler 6:or. Blir som jag tror min mamma, och rusar runt lite med min fullpackade cykel och letar efter det där andra spår 6. Hittar en hiss som ska ta mig rätt men den kommer inte. Dunsar ner med hela gepäcket nerför den vackra stentrappan och tar mig fram till nästa hiss som ska ta mig upp till spåret som jag nu lokaliserat. Ta inte den säger dom! Sen hugger tre stycken svartmuskiga lirare tag i mig och alltihop och lyfter upp oss till perongen och in i en kupé på första bästa tåg med öppna dörrar. Pengar säger de i kör. Vi vill ha pengar. Det här är vårt jobb! Jag sliter fram en 5:a och en av dem tar den och drar snabbt iväg. De andra står kvar med svarta ögon. Titta inte på mig säger jag. Dela på femman! Tur att konduktören blåste i pipan. De drog iväg med mina sista småpengar trots att de sett att det fanns mer i plånkan.
Blir nästan fartblind när tåget axar upp farten. 120 kilometer i timmen ser jag på displayen. Ser cykelvägar flimra förbi, passerar korsningar och flodbäddar. Ser åkrar och gamla hus. Ser reflexer av solen i vattenstinna åkrar. Allt det där som jag tidigare långsamt upplevt, går nu i maxfart. Skön känsla! Ser rovfågel i en sekund och i nästa sekund en flock kor. Det är så här man ska färdas.
Det tar slut och jag är åter på långsam färd söderut. Med medvind och beslutsamhet bestämmer jag att löpa linan ut. Hade tänkt en övernattning till innan Montottone men förstår att den här resan faktiskt kan sluta redan i kväll.
I solens sista strålar trampar jag uppför de branta backarna till byn. Solrosorna håller på att slå ut, havren, eller vad det nu är de odlar, är färdig att skördas och det är söndag och alla är hemma och äter kvällsmat. Allt är lugnt. Men inte i Montottone. Här är det Gnocchi-fest och ballonguppblåsning.
På torget spelar ett humpa bumpa-band schlagers, ljusslingor, långbord, plasttallrikar och alla är där. Gammpolisen, Pinnen, JP. På bar Rosita är det full fart på pizzabakandet och Giovanni bakar en Diavola till mig med extra allt.
Lördag 17 juni. Trento (nästan) – Verona, 131 km
Hunden Pablo fick den sista skinkbiten från min frukosttallrik. Kände att jag kunde vara lite givmild då jag redan var mätt och hade dessutom lunchmackan fixad. En bra dag att styra söderut sa de i baren när jag lämnade. Vinden låg på fint från norr, solen sken och jag styrde direkt fel. Efter lite tillrättavisningar från kvinnan i telefonen kom jag snart på bana. Vi är som sagt inte alltid sams, hon och jag.
Floden Adige flyter fet och mätt genom först fruktodlingar, sedan mer och mer vinplantager. Vinrankorna är inte låga som mer söder ut, här är det mer som små Bonsai-träd. Som stora paraplyer. Antar det har att göra med värmen från jorden eller något. Rankorna piskar mig i ansiktet ibland när jag kommer för nära.
Bergen här som omger mig är som kulisser. Känns som om man cyklade genom en teateruppsättning, 2 dimensionellt, men ändå på riktigt. Jag blir ganska ofta påmind om verkligheten av alla cyklister som är snabbare än jag. Gillar ju fåglar och letade i buskarna efter pippin som lät, när det var stressad lyckragubbe som visslade och ville förbi.
Romeo och Julia är ständigt på gång här i Verona. Alla vill se dem tråna vid balkongen, och ibland, sa någon, kommer de fram och hånglar lite. Då samlas horder av japaner, ryssar, tyskar och en och annan svensk under den där balkongen. Men inte jag faktiskt, jag vet hur det slutar.
Fredag 16 juni. Grossensaß –Trento (nästan), 130 km
Ändrar mig om samariten och hans följe. Gillade hans ingång och inbjudan och så, men där slutar den bibliska symboliken. Allt var ok, men familjen som drev stället var inte från himmelen sända. De kastade onda ögon till varandra oavbrutet och ingen sa något enda snällt ord. Ingen medhavd luchmacka denna dag. Frukosten var videoövervakad.
Färden därefter däremot. Från himmelen sänd. For som ett jehu genom smålandskap, gamla tågbanvallar och rena rama, som sagt Wünderschönes landskap. De talar fortfarande tyska här uppe.
Men värmen. Anar 30 graders-sträcket nu. Solen är fortfarande i moln men när den då och då får skina som den vill blir det för duktigt varmt. Köpte en keps någonstans på vägen och är lycklig för den nu. När jag ser mig själv i någon speglig någonstans tycker jag att jag ser otroligt töntig ut, men jag får stå ut.
Det här hotellet bode Dick och jag på för 8 år sedan. Från 1400-talet typ.
Färden nerför Dolomiterna är som den alltid varit. Hannibal tog sina elefanter mot Rom den här vägen har jag förstått och jag såg att Albrecht Dürer var här när det begav sig på 1400-talet. Han etsade en snygg bild av floden Adige då, den ser fortfarande likadan snygg och imponerande ut idag.
Närmade mig Trento och såg ett slut på dagen. Konstigt att man inte hinner längre när allt verkar gå så fort. Virkade mig in i någon lite by utmed floden, träffade hunden Pablo, ett glas Sambuco och fick ett mycket enkelt rum men med en hissnade utsikt över Dolomiterna.
Torsdag 15 juni. Innsbruck – Grossensaß, 56 km
Den barmhärtige samariten. Han stod plötsligt bara där i vägbanan med en cementsäck på axeln, en liten pojke vid sidan och en frågande blick. Har du bokat? Nej sa jag, finns det? Javisst sa han. Kör in cykeln i garaget bara.
Visserligen pratar han tyska, man gör ju det så här långt norrut i Italien, men aldrig har det gått så lätt att få boende tidigare. Av någon anledning ville han ha mitt pass, det har inte någon annan tidigare velat ha. Tror han gillade bättre tiden innan EU och schengen. Då var den här byn Grossensaß full av tulltjänstemän och gränspoliser. Härliga tider.
Dagen startade i ”botten” av alperna och jag cyklade uppåt och förbi skidhopptornet från OS tävlingarna 1964. Det var då. Den gången fanns bara den här vägen uppför. Nu går biltrafiken på motorvägen bredvid och ovanför på autobahn. Europabrücke spänner sina muskler över en djup dal där jag och allt MC-folk kör. Det känns som inte så länge sedan jag och Dick jonnade uppför den här vägen för 8 år sedan. Lite har förbättrats tror jag. Asfalten lite jämnare, vädret lite bättre och så har jag ju hjälp av min fuskmotor mellan benen. Uppe i Brenner tar jag en öl för att fira det hela men stannar inte länge. Det är en galen handelsplats och tyskar i horder är här för att handla billigt. Vin, mat, kläder, vandringsstavar, allt som de tror de behöver. En tysk pappa med två ungar såg mig dricka min öl och ville veta om den var god. I så fall skulle han köpa en back. Jag gick i god för det. Peroni, ett säkert kort.Jag stannade inte länge utan rullade fort nerför de branta backarna ner genom Dolomiterna. Fast inte så långt. Den där bestämda samariten hejdade mig efter bara någon mil.
Onsdag 14 juni. Rosenberg – Innsbruck, 140 km
Det är fint här i Tyrolen. Sagolandskap och svunnen tid i förening. Man ser människor på sina tomter arrangera sina uteplatser, klippa sina häckar och utfordra sina höns. Många har höns. Och andra djur som kor och hästar men även strutsar har jag sett. Människorna är inte sällan klädda i folkdräkt. Läderbyxor med hängslen och broderade mönster. Vida hattar. Kvinnor med dirdels, fotsida klänningar och pushups. När jag hälsar stannar de upp med sina sysslor och lägger ner sina häcksaxar, lutar sig mot sina krattor, ler och säger Grüss Gott. Hela uppsättningen kunde vara snodd från inspelningarna av Sagan om Ringen.
Den gamla vanliga lunchpausen. Snodd macka från frukostbuffén, kaffe och kaka (!) Och förstås vitamintabletterna jag fått av Monika.
Nu vidare mot Innsbruck utmed floden Inn. Den skär in i mellan bergen och delar upp Österrike i två. Tur för mig att den rinner här. Jag flyger fram på en skön medvind och trots att det är hela tiden något uppför, känns det som nerförsbacke. Men trött blir man ändå av allt trampande så jag vill ha boende snabbt denna gång. Frågar och letar och blir utkickad varje gång. Fullt. Inte idag. Överbokat. Österrike har helg i morgon får jag veta. Brandsläckarhelg trodde jag att han sa. Lite som vår Valborg tänkte jag. Men det har något med blod, kropp och gud att göra. Jag letar vidare och det löser sig. Jag släpar mitt gepäck tre trappor upp på ”Den svarta Björnen” alldeles vid vattnet. Skön utsikt med berg, stad och flod på en gång. Märker att jag nu är trött, allt det här farandet på vingliga cykelvägar tar musten ur mig. Tror jag gick ut för middag och lite city sightseeing men det kan också vara en dröm.
Gick tydligen över till andra sidan floden och tog den här bilden på mitt hotel Den Svarta Björnen. Tredje huset från vänster. Det gröna. Har lämnat mitt fönster öppet ser jag. Högst upp i mitten.
Tisdag 13 juni. Pfaffenhofen – Rosenberg, 145 km
Stanna några dagar i München baby, sa hon. Gå på museum, träffa folk, Biergartens, läs en bok. Ja ja. Men hur går det då med kilometrarna? Och München, visst, kanske den finaste staden i Europa Vänliga rika människor överallt. Bästa ölen, skönaste ställerna, men ändå. Har varit där sen Inter Rail-dagarna på 70-talet, Bader Mainhof och olympiader. Sett Englische Garten i morgondis och smugit ut lerkrus från Hofbräuhaus. Vaknat upp i oväntade gasthaus och missat många tåg.
Det är inte bara Humle som odlas här. Folket måste ju ha bröd förstås.
Fortsätter alltså. Rosenheim är inte så lång bort, men också åt rätt håll om man vill undvika de värsta bergen, på väg in i Österrike.
Får hålla på en sund att hitta boende i dag som många andra dagar. Krånglar mig fram till ett gasthaus i utkanten av stan bara för att upptäcka att det är stängt. En dam i kanariegul slängkappa och rullator vinglar fram och ler med hela sig. Pratar med mig som om jag förstod. Hon gillar att jag kommer från Sverige och dissar folket som stängt hotellet för några månader sen. Å vilken vacker zigenarmusik de hade i parken. Å vilken vacker drottning ni har. Dagens tyskar har för mycket pengar, säger hon, de vill inte hålla på med Zimmer Frei och annat för småslantar. Är beredd att hålla med tanten för några Zimmer Frei-skyltar har jag inte sett sedan östtyskland. För dålig avans kan man förstå.
Efter några kilometer till på BMW/Audi/Merceders-fyllda lokalgator hittar jag mitt ställe. Innehavaren, i vit serveringsrock, guldknappar och revärer checkar in, häller upp öl, visar vägen, tar hand om cykeln, lagar mat och förmodar jag, fixar frukosten i morgon bitti.
Måndag 12 juni. Allersberg – Pfaffenhofen, 120 km
Mina ben. Mina ben tänkte jag och sa också högt. Som stubbar i skogen stod de där och ville inte riktigt ta sig någonstans. Men en frukost på lantligt ställe i Bayern fick liv i dem på något sätt. Kanske var det en sockerchock. Allt mindre proteiner ju längre söder ut man kommer. Snart är jag i Italien, då jäklar. Blir ändå förvånad att det finns så mycket småförpackningar på frukostborden fortfarande. Allt är inlindat och portionerat. Från ost, skinka, marmelad till hasselnötskräm. Ett ägg på det.
I skogen står granarna tätt. Har läst att Tyskland är det mest Skogsproducerande landet i EU. Svårt att tro så där uppifrån Sverige, men när man är i mitt upp i det känns det självklart. Och raka är de, träden, bara skjuts rätt in i plankfabriken med dem. Jag styrdes åter in i skogen av min vän GPS: en och fick en utbildning i effektiv gallring.
Sköna mil genom och runtikring kullar och dalar, humleodlingarna ligger tätt och man fattar att här görs det öl. Styr ner mot Ingolstadt och till slut Pfaffenhofen.. Smaka på den. P f a f f e n h o f e n. Men spotta ut det rätt snabbt för jag tror inte det är något att spara på. Låter kul men är det inte.
Söndag 11 juni. Bamberg – Allersberg, 110 km
Allersberg ligger för långt norr ut enligt mig. Hade önskat komma lite mer söderut, närmare alperna och närmare den där gränsen. Gränsen till Italien. Tittar ut mot kyrktornet och hör dånet från Autobahn. Ligger inte bara för långt norrut, för nära huvudleden dessutom. Här är aldrig tyst. Inte på baren därnere heller.
Jag cyklade nästan hela vägen ner hit ut med Main-Donau-Kanal. Trots att det kändes som plattland förstod jag att det hela tiden gick lite uppför. Det kändes i benen också. Slussarna som de stora pråmarna gick igenom var duktigt höga. Några pråmar var fulla av cement och Byggmaxgrejor andra av turister. Tyckte nog att de flesta var tomma.
När jag letade runt i byn efter en restaurang träffade jag på en kraftig italienska, från Kalabrien, gift sedan länge med sin Bayerske Herbert. Hon blandade sin brutna tyska med sin dialektitalienska, viftade förtjust med sina stora armar när hon förstod att jag också kunde lite av hennes språk. Hon försökte förklara var jag kunde få en bit hyfsad syd-europerisk mat men jag blev aldrig klokare. Hamnade till slut på min egen pension och fick, hoppas jag, min sista schnitzel för denna resa.
lördag 10 juni. Ilmenau (Türingen) – Bamberg (Bayern), 120 km
Värsta backarna mötte mig utanför frukostrummet i Ilmenau. Kilometer efter kilometer med 12-procentiga stigningar in i mörka skogar på serpentinvägar, uppåt, uppåt. Belöningen kom på toppen. Här var livet Sound of Music. Med Julie Andrews på pakethållaren slingrade vi oss ner på wonderschöne, perfekta och lagom sluttande vägar. Ner mot slätterna, in i Bayern.
Passerade den gamla gränsstationen vid Eisfeldt, nu omgjord till bensinmack och Imbiss. Det tidigare gränstornet var nu museum där man visade hur DDR ansåg hur man bäst skyddade sin befolkning mot oss i väst.
Hade en ormvråk hovrande ovanför mig under vad som kändes lång tid. Skuggan av den låg framför mitt framhjul och ett tag trodde jag den skulle ta min hjälm som jag bundit fast där bak (!) Använder du inte hjälm??
En sak som slår en när man passerar alla dessa byar, dorfs och småstäder är hur genuina de verkar. Liksom rakt ner i medeltiden. Korsvirkeshus och muralmålningar om vartannat. Gasthaus:er, Rathau:ser och Kirscher. Som om de alltid stått där. Men jag vet ju att många av de ställen jag passerar var helt i ruiner bara 70 år sedan. Nu är allt återställt till hur det en gång såg ut. Får en att fundera hur det ser ut där hemma. Vi har ju inte haft något krig på typ 250 år Förutom Visby ser de flesta småstäder ut att ha råkat betydligt värre ut än de sönderbombade byarna här.
Efter diverse letande och fullbokade pensioner hittade jag Pension Karin. Här hjälper mig ägaren upp med packningen till våning tre, och bjuder sen ner mig på en öl i sin egen Biergarden. Där sitter alla gästerna och också hela hans släkt runt den bar han byggt. Billig öl men ingen mat. Tar mig till krogen vid kyrkan och får mig en pizza. Försmak av Italien.
Fredag 9 juni. Atrern (Türingen) – Ilmenau (också Türingen), 117 km
Vet inte vad det är som får mig att stanna vid historiska platser. Har egentligen ingen susning var jag befinner mig men lyckas alltså hitta dessa mytologiserade platser nästan varje dag. I går hade jag problem att få boende pga att Luthers föräldrar hade någon koppling till staden. Dessutom hans första år i kindergarten, hans första snedsteg på skolbalen och att han åkte dit för smygrökning. Det råder någon form av Martin Lutherhysteri här. 500 år sedan han dog. Eller föddes. Eller spikade upp teserna på porten. Har inte googlat ännu. I dag står jag med mössan i handen och ber om husrum igen. Alla nekar. Säger att i Ilmenau är det denna vecka stor Goethefeber. Goethe säger jag högt. Pudelns kärna. Honom hade jag glömt! Pröva längre ner gatan sa hon. Som tur hade hon rätt och det fanns ett ledigt rum nere vid Bahnhof.
Efter en lång uppförsbacke pustar jag ut i ett vad jag förstår vildlivs-café. Fullt med troféer på väggarna. Jag fastnar för Gräsanden. Försöker hitta något skotthåll i den. Geoparden ovanför är lite dammigare.
Jag är nu trött. Har trampat i elva dagar och är en spillra av mitt tidigare jag. Behöver vila tror jag. Men inte i Türingen. Vill försöka komma in i Bayern innan jag lägger mig ner. Fast helst ville jag vore i Italien redan nu. Klarar inte av mer Wienerschnizlar, pommes och surkål. Dessutom tror jag de friterar allt i samma olja. Kanske samma olja de polerar inredningen med. På det senaste stället slirade jag nästa omkull på det oljestinna golvet.
Torsdag 8 juni Wernigerode – Arten (Türingen), 114 km
Vete än så länge. Backarna var inte så farliga men hade jag tagit en annan riktning in och uppför bergen fanns både skidorter och liftar. Jag gjorde en ganska vid sväng runt Hertzbergen och klarade mig undan.
Gillar ju fåglar. Rovfåglar är liksom extra kul. De sitter ofta och väntar på någon stolpe vid vägen på att bilarna ska göra sitt jobb. Själva jakten, att köra på någon mus, hare eller cyklist. Sen är det för dem bara att hugga in. Men jag skrämmer dem när jag kommer tyst som en uggla. De skriker till, flaxar upp och försvinner. Om jag kunde skulle jag räkna upp alla arter jag sett, men det kan jag inte. Testar med falkar, glador och vråkar.
DDR. Eller Dunkel Deutschland som han sa farbrorn i Braunschweig. Det är något lite sorgligt över det hela. I ”väst” var folk gladare och hälsade lite mer så där, här är blickarna mer ner i gatan och inte många leenden. Jag brukar tjoa på de jag kör förbi och vinka och så, det är inte alla som förstår. Kan ju vara jag som inte riktigt har alla hemma.
Jag tar tillbaka allt det där, med östtyskarna, efter incheckningen på Pension Friedchen och mötet med hela familjen Friedchen, Detlef, André och dottern. De är översvallande glada över sina gäster. De visar på allt de kan erbjuda och hur stolta de är.Och vem skulle inte vara det när man har ett hotell med eget fläskeri.
Onsdag 7 juni Braunschweig – Wernigerode, 76 km
Över 1000 km på vägarna nu. Men vem räknar… (jag)
Äntligen inne i gamla DDR igen. Borta är det finslipade och tillrättalagda, här gäller det att överleva. Skojar bara. Det är inte så stor skillnad längre. Kanske är det lite ”bonigare”, lite lantligare. Och faktiskt ser man mycket fler obebodda hus utmed vägarna. Lite som att tiden stått still sedan muren föll. Men många byar är otroligt fina och pittoreska. Medeltida hus överallt. Trodde Die Engländer hade bombat bort alltihop. Men de kanske satsade allt på storstäderna. Ser en och annan gammal Trabant stå och blänka. De tas om hand som klenoder, men låter och luktar lika illa som förr.
Det blåser på toppen. Hela dagen i duktig motvind. Sydväst 10-14.
Har tappat en del på vägen. Inte bara vikt. Hjälmen for av i Helsingør, En bilist körde ikapp och påminde mig. Jackan flög av lite senare. Den fick jag jaga rätt länge för att få tag i. Tappade ett av mina skoregnskydd (ja det finns sånt) Och i går körde jag ifrån mitt lås. Det sitter mycket säkert fast i Best Westens gallergrind. Det kan de ha.
Har nu kommit fram till lite mer bergiga trakter. Här skils agnarna från vetet. Och i morgon vet jag vem jag är.
Tisdag 6 juni Lüneburg – Braunschweig, 155 km
Best Westen. Det var ju inte meningen att jag skulle hamna här. Ville ju till ett Gasthaus med lite stimmung, biergarten och dirdels. Tröttheten tog ut sin rätt och när allt var slut återstod då bara Best Western. Tre gånger så dyrt och dubbelt så tråkigt.
Dagen startade i solsken och pigga ben ner för landsvägen. Tänkte att nu ska jag inte använda Googel maps utan bara gå analogt. Karta alltså. Har nog sett det mesta av Tysklands potatisodlingar nu. Stolta knölodlare vinkar glatt tillbaka när jag ropar hej och några vill erbjuda mig fri tillgång till just deras primör. Försöker förklara att jag hellre vill ha öl.
Trots min önskan att inte använda gps:en kan jag inte motstå frestelsen när jag kommit lite vilse. Kör ner här säger han. Jag lyder och far nerför en Waldtweg som blir allt smalare och smalare. Men det är ganska brant så att vända är inget alternativ. Snart är asfalten borta och vägen övergår till stig. Sen ingenting. Alltså, jag ser att en traktor har kört över åkern och lämnat spår. Jag vinglar fram genom meterhögt gräs, styr höger och över en lite bäck sen finns ingenting. Skymtar en skylt längre fram samtidigt som en kraftig smäll hörs. Typ bomb. Sen en gång till. På skylten framgår det att detta är militärt område och ganz ferboten, sprängmedel och lebensgefärlisch. Aj aj. Passerar en bom och får leda cykeln i sand någon kilometer på något som verkar vara minfritt område. 5000 € i böter läser jag också. Bäst att hitta någon snabb väg ut. Kommer sen fram till en stängd grind som är låst med hänglås. Som tur var fanns ett kryphål som jag prånglar mig ut genom. Efter detta håller jag gps:en i strama tyglar.
Fortsätter lite för långt och länge idag, missar ett par sköna ställen med biergarten men tänker att det finns bättre längre fram. Icke. Och nu sitter jag snyggt här på Best Western.
Måndag 5 juni Neutechau – Lüneburg, 110 km
Annandag Pingst. Hade helt och håller glömt det men blev påmind av det senare på dagen av hunger. Inget var öppet. Tänkte att detta är en religiös del av landet jag är inne i. Men inga kors å så, utmed vägarna så fan trot. Men ingen verkade vilja jobba.
Om den norra delen av Tyskland var gris-land verkar det här vara häst-land. Lite von oben dessutom. Ser fintravande ynglingar göra volter och manegetrix både här och där. Det ena stället är flådigare än det andra. Och vad är det för Kreis? Kan inte uttala det trots 6 års skolning i tyska.
Passerar floden Elbe. I det bruna strömmande vattnet kör kidsen vattenskoter och kanalbåtarna tuffar dit de nu ska. I en sluss ser jag kanske 15 båtars besättning dansa på däcken till sina båtar. Det är en dragspelsspelande skeppare som vill höja stämningen. Alla vet ju att slussa inte är en lek. När de väl sänkts ner och är på väg vidare ut på Elbe spelar gubben Auf Wiederssen.
Jag cyklar genom det helgstängda Tyskland. Inga affärer öppna men alla invånare ute. De har ordnats med loppmarknader i varje lite lada, sparrisodlarna får äntligen lite rulljans på affärerna och färskpotatismänniskorna säljer som aldrig förr. Och många köper, inte jag dock, som bara vill vidare.
Men tänker att nu får det räcka. Till Lüneburg vill jag, sen får det vara bra för idag. Lüneburg, en lite skön stad som liksom ingen som jag känner varit i. Heden har man hört talas om. Tänker att där är tysken på vildmarkssemester. Men staden är en pulserande plats med serveringar och saker på gång överallt.
På rummet får jag kontakt med min Anne hemifrån. Hon sitter på en nyinköpt träningscykel och svettas. Gulligt tänker jag.
Söndag 4 juni. Rødby – Neutechau (Lübeck), 109 km
Tyckte jag såg van Veeteren när jag öppnade dörren till motellet. Här i Nesserland finns ingen början och inget slut på duggregnet och dimman. Trots att jag ännu inte lämnat Danmark. Men färjan är inte långt borta så jag klär mig för väderleken och styr mot havet.
Fäller ihop paraplyet (!) och trampar upp för rampen till Rødby-Puttgardenfärjan i baksuget av en Estländsk långtradare fylld med saker som behövs söderut. Tar snabbt en plats i frukostbuffén (hotellet hade ju ingen mat) och med sjöutsikt fyller jag mig själv och min lunchlåda med näring och mitt cykelbatteri med el. Mina sista Danska kronor räckte precis till en pava Jägermeister i taxfreeshopen. Kommer nog att behövas längre fram.
Tyskland. Man kan nästan ta på den, doften – grisdoften, som tynger luften här i Kreis Osthofstein. I var och varannan lada föds det upp suggor och galtar som gör ännu fler suggor och galtar. Och det känns. Borta är korna, ängarna och Smålands småbruksland. Här gäller bacon.
Ibland får man syn på saker man nog aldrig trodde man skulle få se. I dag såg jag en sådan sak. I en by halvvägs ner till Lübeck såg jag en storrökande, gammal kvinna utan underben, i en rullstol, bli dragen framåt av en knähund. Jag är för långsam med min kamera tyvärr, men det är en bild som kommer att etsa sig fast.
Denna dag, den 6, hamnade jag på det enda dugliga sovstället i Neutechau. Ingen wifi, ingen toa på rummet men dusch och frukost för 30€. Och en fantastisk inredningsfärgsättning.
Lördag 3 juni. København – Rødby, 148 km
Man måste vakna varje morgon. Lite enformigt. Packar ihop och ger mig av vid 9. Vet att jag inte vill bli för länge i det här landet. Farfars land, men ändå.
Gps:en är lite kinkig med vägvalet men jag försöker så gott jag hinner att följa med. Innovativ utfart skulle man kunna säga. Men på något sätt hittar vi ut. Galne Gunnar och jag.
Det platta landskapet ändrar sig sakta medans vi färdas söderut. Backarna är få men långa och ibland sega. Krogarna ligger tätare här än i Småland och Skåne men jag passerar alla utan att tveka. Tar min lunch i en busskur istället. Solen kommer och går som vanligt och bara en gång får jag en regnskur. Ganska blåsigt i början. Halvvind skulle man kunna säga. Kryss ibland men behöver aldrig reva. Vid Storströmmen vid Vordingborg skulle jag kunnat hissa spinnen.
Motell E4. Hon vinkar just av begravningsföljet som kör i karavan bort österut. En gammal Jaguar i täten. Hotelägarinnan beklagar att de byggt den nya vägen så långt ifrån där den gamla gick. Nu står hon där med ett Motell mitt i åkern. Tur att det finns de som cyklar och tar sig fram på den gamla vägen. När jag tar upp ämnet rusar hon i väg och hämtar ett gulnat flygfotografi från motellets glansdagar. 1964 tror jag att hon försöker säga. Hon kan tyvärr inte ordna med middag säger hon sen. Ska iväg till begravningsgästerna och rodda käk där. Kan fixa några smörrebröd och öl om jag vill. Tackar för det.
Fredag 2 juni. Helsingborg – København, 51 km
Sol! I persiennens glipor sipprar strålar in och jag gör mig redo för frukost. Mager minst sagt men man får vad man betalar för. City Hotell visar upp sig från sin lite mörkare sida. Men jag är glad ändå, har bara en kort tur till Köpenhamn och behöver inte bre den där extra mackan att smyga med.
Färjan är full av kineser. De fotar helt vilt allt som rör sig och allt de tror är västerländskt. Jag såg en liten tunn en, nästa blåsa bort av fartvinden på fördäck när ha skulle föreviga sin fru med Kronborgs slott i fonden. Hamlet log.
En skön resa mot Köpenhamn med medvind och varma vindar. Stannar för räkor och konst på Louisiana i Humlebæk. En gång för länge sen såg jag en svart svan i en damm där. Då tyckte jag det var lite konstigt.
Och så har vi Strandveijen. Denna märkliga show-off av dyra vita hus. Tätt tätt ligger de utmed vägen mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är som Solsidan i kvadrat. Alla har roborgräsklippare och polska trädgårdsarbetare. Den som lyckats måla sitt hus vitare än sin granne vinner ett pris. Kanske ett jäkligt svart blänkande tak.
Säg hej till min nya bästa vän! Hittade en gelésadel i första bästa cykelaffär och vi fann varandra direkt. Farväl babianrumpa! Kunde dessutom få köpa den ringklocka som jag faktiskt behövt flera gånger när det står/cyklar folk i vägen. Lite pinsamt att ropa ringringring när man vill förbi.
Hittar snabbt ett hotell att checka in på. Jørgensens på Nörrebro. Börjar vänja mig vid det här lite mer spartanska sättet att bo på. Något klaustrofobiskt kanske. Har stämt möte med Hanna och Vicki på torget utanför. De är här på lite egensemester så jag passar på att krascha den. Det är inte ofta Vicki och jag får ha Hanna för oss själva och det gäller att passa på. Læsø-Lena sluter upp och vi äter middag på en trevlig krog i närheten (20a).
Torsdag 1 juni. Älmhult – Helsingborg, 132 km
För kanske 10 år sedan (vem räknar) jobbade jag för IKEA och var ofta i Älmhult för möten. Träffade Ikeaneaner i alla nivåer. Från IK och Gillis, Ekmark och Elisabet J. till fabriksjobbarna i Billyfabriken. Och alla som satte ihop Lackbord och Klippansoffor. De är som om många av dem hade samma gud och det var IK. Helt OK tyckte de och gjorde pilgrimsresor till hans födelseby. Elmtaryd Agunaryd. E:et och A:et i IKEA.
Bodde någon gång på det här hotellet då också. I dag var hela stället fullt av folk från hela Ikea-världen. De satt och jobbade i grupper överallt och jag fick tränga mig in mellan whiteboards och powerpointare för att komma in till mitt mikroskopiska rum. Det är fortfarande lite halleluliastämmning över det hela. Rätt kul.
Men hotellet var fint! Och frukosten topnosh!
Efter att ha smusslat med mig några mackor och ägg från buffén jonnade jag vidare söderut.
Genom detta ödsliga land. Granskog på granskog på liten stuga med övergiven mjölkkanna. En rostig gammal VW-bubbla smälter in i barrskogen. Stengärdsgårdar möter plötsliga mexitegelsvillor med skulpturer av svampar gjorda av händiga motorsågsskogsarbetare. Doft av mänsklig verksamhet, men inga är ute och vinkar åt mig när jag susar förbi. Ibland kör bilar om mig men rutorna är mörka. Var är alla?
Nära Markaryd hittade jag förvirrade Italienare och Tyskar på väg in i en Älgsafaripark. Det Svenskaste av allt.
Sa jag att det nu faktiskt inte regnar? Dessutom kom solen fram när jag passerade gränsen till Skåne. Men motvinden höll i sig hela vägen ner till kusten i Helsingborg.
Onsdag 31 maj. Växjö – Älmhult 82 km
Sov som en prins i den smala sängen i den lilla stugan i det omoderna vandrarhemmet. Efter en mager frukost packar jag cykeln och ger mig av. Inte så långt i dag säger jag högt till mig själv. Bara Älmhult. Kanske Hotel IKEA. Där har jag bott i ett annat liv.
Men detta regnande! Och denna GPS som tvingar mig in i skogen titt som tätt. Och vinden. I dag blåser det extra fint. Från söder.
Jag stannar och pustar ut i lä av en prästgård. Med utsikt över gammal kyrka äter jag svampsoppa, kokta ägg och mackan jag smusslade undan i frukostrummet i morse. Och kaffe.
Vill inte klaga, men rumpan behöver den där gelésadeln.
Passerar smålands alla orter med ryd. Pjätteryd, Hultsryd, Alryd. Ingvar K kommer från Agunnaryd. Har inte passerat det men många andra.
Och Hotel IKEA blev det. Svårslaget litet rum, kan vara 5 kvadrat kanske. Men Wi-fi.
ÄVENTYRET KAN BÖRJA. MOT ITALIEN PÅ CYKEL!
Tisdag 30 maj Oskarshamn – Växjö, 148 km
I Oskarshamn var jag först av färjan, eller kanske inte.