Dag 10

Torsdag 8 juni Wernigerode – Arten (Türingen), 114 km

Vete än så länge. Backarna var inte så farliga men hade jag tagit en annan riktning in och uppför bergen fanns både skidorter och liftar. Jag gjorde en ganska vid sväng runt Hertzbergen och klarade mig undan.

Gillar ju fåglar. Rovfåglar är liksom extra kul. De sitter ofta och väntar på någon stolpe vid vägen på att bilarna ska göra sitt jobb. Själva jakten, att köra på någon mus, hare eller cyklist. Sen är det för dem bara att hugga in. Men jag skrämmer dem när jag kommer tyst som en uggla. De skriker till, flaxar upp och försvinner. Om jag kunde skulle jag räkna upp alla arter jag sett, men det kan jag inte. Testar med falkar, glador och vråkar.

DDR. Eller Dunkel Deutschland som han sa farbrorn i Braunschweig. Det är något lite sorgligt över det hela. I ”väst” var folk gladare och hälsade lite mer så där, här är blickarna mer ner i gatan och inte många leenden. Jag brukar tjoa på de jag kör förbi och vinka och så, det är inte alla som förstår. Kan ju vara jag som inte riktigt har alla hemma.

 

Jag tar tillbaka allt det där, med östtyskarna, efter incheckningen på Pension Friedchen och mötet med hela familjen Friedchen, Detlef, André och dottern. De är översvallande glada över sina gäster. De visar på allt de kan erbjuda och hur stolta de är.Och vem skulle inte  vara det när man har ett hotell med eget fläskeri.