Dag 20. Pronto – Studiobang

Dag 20. Pronto

Söndag 18 juni. Verona till Ancona con treno. Ancona – Montottone, 94 km

2 287 km blev det hela. Tappade ju 300 km på att slippa plågas på Po-slätten. Eller som Håkan säger Italiens Kornbod.

 

I morse gick allt väldigt lugnt tillväga. Bestämde mig redan i går kväll att ta tåget från Verona till Ancona. Blev lite illamående av tanken på 35 graders fuktig och myggstinn cykling genom Po-deltat. Jag fick consiergen på Hotellet att leta reda på, reda ut och också skriva ut resplaner med byten och reservationer för mig och min cykel. Han talade väldigt rolig engelska, som bara italienare kan. De lägger till ett ”e” efter varje mening. Lyssnar man noga blir det kul. Jag lät honom hålla på. Fick till slut mina biljetter, kom ombord och kunde äta min medhavda macka i vanlig ordning. En persika i bakfickan.

I Bologna vändes allt till sin motsats. Stod och väntade på plattform 6 som de sa att nästa tåg skulle gå från. Drack min espresso i plastmugg och cornetton smulade ner mina fingrar, allt som vanligt. Marmelad på byxorna. När högtalarna ropar något om Ancona hajar jag till. De säger plattform 6, och här är jag ju. Finstilt läser jag dock att jag står på Plattform 6 Oest. Alltså det finns fler 6:or. Blir som jag tror min mamma, och rusar runt lite med min fullpackade cykel och letar efter det där andra spår 6. Hittar en hiss som ska ta mig rätt men den kommer inte. Dunsar ner med hela gepäcket nerför den vackra stentrappan och tar mig fram till nästa hiss som ska ta mig upp till spåret som jag nu lokaliserat. Ta inte den säger dom! Sen hugger tre stycken svartmuskiga lirare tag i mig och alltihop och lyfter upp oss till perongen och in i en kupé på första bästa tåg med öppna dörrar. Pengar säger de i kör. Vi vill ha pengar. Det här är vårt jobb! Jag sliter fram en 5:a och en av dem tar den och drar snabbt iväg. De andra står kvar med svarta ögon. Titta inte på mig säger jag. Dela på femman! Tur att konduktören blåste i pipan. De drog iväg med mina sista småpengar trots att de sett att det fanns mer i plånkan.

Blir nästan fartblind när tåget axar upp farten. 120 kilometer i timmen ser jag på displayen. Ser cykelvägar flimra förbi, passerar korsningar och flodbäddar. Ser åkrar och gamla hus. Ser reflexer av solen i vattenstinna åkrar. Allt det där som jag tidigare långsamt upplevt, går nu i maxfart. Skön känsla! Ser rovfågel i en sekund och i nästa sekund en flock kor. Det är så här man ska färdas.

Det tar slut och jag är åter på långsam färd söderut. Med medvind och beslutsamhet bestämmer jag att löpa linan ut. Hade tänkt en övernattning till innan Montottone men förstår att den här resan faktiskt kan sluta redan i kväll.

 

I solens sista strålar trampar jag uppför de branta backarna till byn. Solrosorna håller på att slå ut, havren, eller vad det nu är de odlar, är färdig att skördas och det är söndag och alla är hemma och äter kvällsmat. Allt är lugnt. Men inte i Montottone. Här är det Gnocchi-fest och ballonguppblåsning.

På torget spelar ett humpa bumpa-band schlagers, ljusslingor, långbord, plasttallrikar och alla är där. Gammpolisen, Pinnen, JP. På bar Rosita är det full fart på pizzabakandet och Giovanni bakar en Diavola till mig med extra allt.

By |2017-06-21T17:56:11+00:00juni 19th, 2017|Bang ute och cyklar|Kommentarer inaktiverade för Dag 20. Pronto