tisdag 30 maj

Oskarshamn – Växjö, 148 km

I Oskarshamn var jag först av färjan, eller kanske inte.

Men vädret! Hade beställt sol vid ankomst, men får bara dimma. Och motvind.

Eftersom jag inte tränat en meter innan det här äventyret går jag ut så bra jag kan. Passerar korsningar, övergångar och undergångar. Kör till höger och rakt fram.  Raksträckor och kurvor om vartannat.  Efter en  mil  säger gps:en  mej  att svänga hårt vänster  rakt in skogen. Skogsvägar är fina men inte så lätta att styra på. Traktorstigar, svåra hinder och  järnvägsövergångar.  Jag får bära cykeln ibland.  Då önskar jag att jag bantat innan eller åtminstone packat mindre.

Det regnar mer och mer och jag känner mig övergiven. Och denna vind. Rak motvind.

Ibland får jag köra på asfalt, då rullar det på rätt bra och det känns som om det dessutom är rätt riktning. I skogen går det runt för det mesta.

Efter ca 80 km i sadeln känner jag inte längre min underkropp. Stannar och går av för att skaka liv i den. Rumpan är öm. Hoppar försiktigt upp igen och står upp och trampar, lutar mig fram, lutar mig bak åt alla håll. Efter några kilometer släpper värken. Hur ska det här sluta? Gelésadel får inköpas i nästa stad.

Regnet tilltar och skogsstigarna blir fler. Det är som i en dimma jag vinglar in i Växjö och hittar ett vandrarhem där jag kan vila ut. Klockan har blivit halv åtta och allt jag kan göra är att falla ihop på den smala sängen. Ingen wi-fi. Tur jag laddat ner det sista avsnittet av: Designated Surviver…